Om någon vecka ska jag på kickoff Solna med jobbet. I vanliga fall brukar jag se framemot sådana tillställningar. Men just nu känns det ytterst motigt av någon anledning. Jag vet inte varför bara. Egentligen gillar jag ju att umgås och bonda med kollegorna under lite mer avslappnade omständigheter. Jag känner mig helt enkelt oförklarligt stressad på något sätt och jag kan inte räkna ut vad det beror på. Känslan kanske bäst kan jämföras med hur man mår om man precis gått hemifrån och inte har någon som helst möjlighet att vända tillbaka och helt plötsligt får för sig att man glömt stänga av spisen eller något i den stilen. Olustigt minst sagt. Men det kanske bara är som jag känner just precis nu, det här kan vara något tillfälligt som går över snart och lika snabbt som det kom över mig. Jag hoppas verkligen det eftersom jag gärna vill visa mig från min bästa sida på den här kickoffen. Bland annat är det en kollega som jag gärna skulle förbättra arbetsrelationen med.

I år har jag av någon anledning blivit utnämnd att leda festkommittén i vår bostadsrättsförening. Av princip brukar jag försöka undvika sådana uppdrag även fast det är hedrande att de övriga uppenbarligen sätter tillit till mina festfixaregenskaper och mitt goda omdöme. Nu är det inte heller allt för betungande att styra upp en sådan här sak så jag ska väl inte klaga. Dessutom har jag skött uppdraget (med den äran) ett annat år. Egentligen behöver jag inte göra så mycket. Ringa cateringfirma och beställa mat som alla kan äta, hyra partytält och se till att vi får det levererat och monterat i tid (jag redan bestämt mig för en lämplig firma) och sedan är det förstås administrationen och finansiering av ädla drycker. Men även det brukar lösa sig, vi har dessutom en väl tilltagen budget för det ändamålet i år. Det här med inbjudningar och se till att alla får reda vad som gäller och så vidare tänkte jag nog delegera till någon annan.

Grannarna i lägenheten nedanför har en hiskelig massa barn (fyra). Jag växte upp som ensambarn så i princip så misstänker jag att alla som har fler än två barn försöker bygga en armé eller något i den stilen. Fast det är ju bra med många i och för sig. Ungarna behöver aldrig känna sig ensamma på det sätt som jag ofta gjorde under min uppväxt. På sätt och vis är det samhällsnyttigt att bygga en stor familj också. Vi blir ju bara äldre och äldre i det här landet och om alla som skaffar barn bara skaffade ett skulle snittåldern i landet hamna runt sjuttio eller något i den stilen efter några generationer. Så ok då, det är bra med många barn. Men det måste vara hyfsat dyrt. Ändå lyckas mina grannar (som inte är några höginkomsttagare direkt efter vad jag har förstått) klä ungarna i ganska så tjusiga barnkläder. Mycket fina märken och så. Skvallertanten i mig undrar hur det egentligen går till, hur har de råd?